Det är ägarna som med stort intresse och engagemang vårdar det gemensamma kulturarvet i Sverige. Det offentliga kulturmiljöarbetet är riktat mot ett litet urval av detta arv.

I Sverige finns drygt 2000 byggnadsminnen. De flesta har ett privat ägande. Byggnaderna har bedömts vara de viktigaste att bevara och använda. Hur de bevaras och används har stor betydelse för kunskapen om och den allmänna känslan för det byggda kulturarvet.

I vissa av dessa byggnadsminnen finns möbler och annan inredning av stor betydelse för helhetsupplevelsen och berättandet av historien kring miljön. Det är ett allmänt intresse att dessa kan finnas kvar i sin ursprungliga miljö. Det är ett mål de flesta engagerade i kulturmiljöarbetet är ense om. Uppfattningarna om hur vi når dit skiljer sig dock åt.

Det finns flera, inte minst juridiska, svårigheter med att genom lagstiftning se till att inventarier finns kvar i byggnadsminnena. Det gör det tveksamt om ett lagskydd alls skulle bli verkningsfullt. Kunde dessa svårigheter övervinnas återstår andra problem. En väl tillämpad lagstiftning kräver ett myndighetsarbete och en resurskrävande tillsyn.

De grundläggande frågorna är dock helt andra.
Ska kulturarvet behöva skyddas från sina ägare? Riksantikvarieämbetet menar att ett frivilligt bevarande av inventarier är mera verkningsfullt än ett lagskydd. Vår erfarenhet är att informativa styrmedel är effektivare. Oavsett vilket, handlar det om att börja i relationen mellan människor och kulturarv, mellan byggnaden och dess ägare. Om ägarna inte har ett genuint engagemang och intresse kan man inte tvinga fram det.

Myndigheterna behöver vara lyhörda, ta tillvara de lokala kunskaperna och samtidigt ge kvalificerad information om de unika byggnadernas och inventariernas kulturhistoriska betydelse. Uppmärksamhet kring ägarnas insatser stärker också känslan för de kulturhistoriska värdena.

Inger Liliequist, riksantikvarie